Dever-en motreaktion till det polerade

Dever

Douglas; Bas, kör- och stämsång.

Viktor; Trummor.

Rasmus; Gitarr, ledsång.

Vi träffas i ett litet Lundahus en ljum kväll i April. På ovanvåningen har Viktor och Douglas kopplat upp sig via skype med den tredje bandbrodern, Rasmus, som i detta nu befinner sig i Glasgow för studier. Vi sätter oss ner och frågar först och främst varifrån bandnamnet kommer ifrån. De förklarar att namnet är neutralt och bör i sig inte avslöja så mycket vilken sorts genre det handlar om, det är så enkelt att bli kategoriserad och tilldelad en viss typ av genre och publik då. Genom ett neutralare namn är möjligheten att nå ut till en bredare publik också större.

Bandet har precis släppt sin första EP som de spelade in på Hemgården i Lund. Deras mål var att spela in låtarna så som de låter på riktigt och allt de gör i studion ska de kunna framföra live på en scen. ”Det finns ju olika filosofier kring hur man ska spela in en låt; att det ska vara perfekt och att alla spår ska gå efter clicktrack, att det ska låta som proffsskivan helt enkelt. Men vi ville att vår EP skulle låta som vi faktiskt låter, med alla missar och fel som man gör. Vi ville låta live och de som lyssnar på oss får följa vår utvecklingskurva.”

Alla tre har tidigare spelat i olika band och rört sig mellan olika genrer, såsom metal och grunge till mörkare indiepop. Inför EP:n sökte trillingarna efter det lite ruffigare soundet, som ett ungt Screaming Trees eller ett rivigt Mudhoney. De ville ha den rätta känslan med ös och driv. Kärleken för metal, rock och grunge har alltid vägt tyngst och det är just från detta intresse som deras enkelhetstänk har kommit.

De menar att det inte alltid är den mest tekniska och avancerade musiken som skapar en mäktig stämning. Ofta skapas det då istället en svårgenomtränglig ljudvägg. Att satsa på ett okonstlat sound med mycket känsla bakom är vad deras EP bygger på, “det är ett enkelhetstänk som gör att det är simpelt men ändå så jävla bra. Det är även från det som vårt namn på Epn, Low Fidelity, kommer. Det är inte av högsta kvalitet”. Alla i bandet håller med om att det är känslan som räknas när man gör musik, och att om känslan i en låt är rätt så kan man lita på den känslan.

Trion har inte vuxit upp i en musicerande familj, men de har alltid varit omringade av mycket musik, ”Vår mamma sjöng i kör när vi var små och vår pappa hade ett väldigt stort intresse för musik. Så även om våra föräldrar inte musicerade själva så har vi alltid lyssnat på mycket musik, och intresset för att spela själva har alltid funnits där”. Man kan tro att faktumet att de är trillingar har lett till mycket syskongnabb, men det har gett motsatt effekt till bandet, ”Just eftersom vi är bröder och har det bandet vi har (i dubbelbemärkelse) så kan vi vara öppna mot varann, vi kan ge kritik och föra en öppen diskussion utan att det blir dålig stämning”.

Att Dever med sitt övergripande enkelhetstänk, ruffiga sound, ös och driv är ett liveband råder det ingen tvekan om och om du får chansen att se dem live bör du ta den. Det tunga soundet de förmedlar på Low Fidelity levereras ännu fetare på scen.

Vi går ut från Lundahuset och ser fram emot en framtida spelning med Lunds ruffigaste grungeband.

Dever

Dever i unga år

Kom ihåg var du hörde det först.

 

Kulturklubben Galej

 

TVÅ FRÅGOR MED DEVER

 

Om ni hade fått välja vilken scen som helst att få spela på, vilken hade det varit?

Viktor – “Att öppna för något gammalt band. Eller göra en festivalspelning.

Rasmus – “Jag hade velat spela i en bunker.”

Viktor – “Ja jävlar vilket ljud!”

Douglas – “Jag är inte så förtjust i arenaspelningar. Jag hade velat spela på något litet ställe, där scenen inte fanns. På “Loppen” i Christiania hade varit grymt. Folk hänger i princip på scenen och det är kaos, det blir en väldigt intim känsla men det är bra stämning. Annars låter en bunker coolt”.

Rasmus – “Ja, en välljudande bunker. Sådana där coola saker.”

 

Bästa låten just nu?

 

Douglas – “Cher, “If I could turn back time”. Höjningen – så sjukt fet. Jävlar.”

Viktor –  “Grant McLennan med “Lighting Fires”. Jävligt bra låt alltså. Men jag byter bästa låt typ varje dag. Just nu i denna stund är den låten bäst.”

Rasmus –  “Bob Dylan, “Stuck inside of mobile with the memphis blues again”. I dag är den bäst. Från liveskivan Hard rain (1976). Köraren har en sån jävla feeling. “

Douglas– “Den köraren gör hela låten. Sånt jävla skönt flow. Bra val.”

 
Facebook: https://www.facebook.com/deverofficial

Spotify: https://play.spotify.com/artist/36ertHO0X7XGIdCVh2xBOZ

Bandcamp: http://dever.bandcamp.com/

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s